Idag kan mitt liv se ut som vilken vanlig människas somhelsts liv, ja döljer så mycket jag kan som kan viss hur jag egentligen känner..

Jag vill inte att någon ska se hur jag kämpar för ser dom det får man bara massa sympati och det vill jag inte ha, iaf inte va mina vänner, får då börjar dom se på mig på ett helt annat viss..

Idag är jag helt fri från mitt självskadebeteende.. Jag har inte misshandlat mig själv på 2 år ca.. Men varje natt är fylld av panik och ångset å vissa nätter är det nära att jag vill slå mig själv igen för att få bort alla andra känslor, men så har jag börjat tänka på att nu har jag grannar så de går inte, å det har funkat för att jag ska kunna motstå frestelsen att slå mig själv..

Jag ska till läkaren igen denna veckan, ska troligen få börja med sömnmedicinerna igen, då jag inte klarar varvaner och slapna av och vaknar tusen ggr varje natt i ren panik, och sover aldrig hela nätter, vaknar ofta mitt i natten och klarar inte somna om på några timmar, detta gör mig väldigt känslomäsigt rubbad, och då en inte helst pratar om att en har det svårt och jobbigt, eller släpper någon nära inpå så blir de oftast jobbigt..

Jag kan heller typ inte gråta offentligt, det finns bara en enda sak som kan få mig att gråta offentligt och det är då "ämnet" blir min farmor som gick bort för snart 2 år sen kommer upp.. det är de enda som får mig att vissa känslor offentligt, eller det kan komma 1 eller 2 tårar offentligt men aldrig mer, jag fick lära mig i min barndom att vissar man inte känslor så är det ingen som kan skade en.. så jag isolerade mina känslor och låt dom bara komma ut då jag visste att jag var helt ensam och att ingen skulle komma..

Detta kan va ett problem viss gånger idag, speciellt då de gäller förhållanden, ja ä så känslomässigt kall att de blir problem, jag klarar inte vissa känslor på de visset som jag har märkt att vissa folk kräver..

Mitt senaste förhållande lede till att min då varande pojkvän misshandlade min psykiskt för att han inte kunde förstå varför jag inte kunde vissa känslor på det visset han krävde, det var även några gånger som det var nära det var fysikskt våld med men jag hade turen att klara mig.. 

Men jag tog mig där ifrån men lite hjälp :)

idag anser jag mig själv som homosexuell för min relation till män är förstörd, jag har väldigt svårt att bli rörd av män, och jag har ingen attraktion av män längre..

jag är rubbad och blir rädd av tanken på sex

Ändå missbruakde jag sex ett tag i mitt liv, jag låt folk uttnyttja mig för sex för jag tycktre inte jag var värd mer, jag var inte värd att bestämma själv om jag vill ha det eller inte så dom fick göra vad dom ville, detta var efter jag blirvit våldtagen som jag ansåg jag hade tappat mitt värde och ansåg att jag inte va värd något alls

//-SGB

Mina inlägg kommer hoppa lite fram och tillbaka med saker från min uppväxt så kan hända det blir rörigt!

Mitt självskadebeteende vart som värst vid 16 års åldern..

Mitt självskadebeteende bestod av att misshandla mig själv genom slag..

Jag kunde ge mig själv knytnäveslag i ansiktet och ibland slog jag i väggar och olika saker så jag bröt fingrar och spräckte knogar..

Det var ändå ganska lätt att dölja mitt självskadebeteende.. när jag kom med blåtiror och svullet ansikte så hade jag alltid bortförklaringar som att jag hade slagit i sängramen då jag sovit oroligt lr att jag hade busat med småbrorserna och de hade råkat skalla mig etc..

Någongång provade jag mig på att skära mig i armarna, jag skar aldrig något speciellt djup så idag syns det inte, och det är jag glad för idag.. Detta med att skära sig var inte "min grej" jag kunde inte "uppnå min smärta" med det, jag fick inte ut det jag behövde på samma viss som jag fick av att slå mig själv gul och blå...

Känslan då en spräckte knogarna eller då fingrarna bröts minns jag väl, då kunde jag åter igen börja andas lite mer normalt, då hade jag oftast klarat flytta smärtan som skrek inom mig till in händer och jag fick en anledning till smärta som jag själv begrep mig på... 

När smärtan började bulta i händerna istället kändes det som en lättnad inuti bröstet, paniken och ångesten släppte delvis och jag vart åter människa för ett litet tag...

Jag hade också ständig ångest över allt jag gjorde och över vem jag själv var..

Ångesten finns kvar än idag men idag klarar jag hantera den någolunda...

Ångesten finns det egentligen inte så mycket att berätta om, mer än att det var den som utbröt min paniken, jag kunde välda ifrån att vara hur glad som helst till att bli panikslagen och bara ramla ihop och sluta mig så det inte gick få någon vidare kontakt med mig förän den västa paniken lagt sig..

Ibland tod det bara kanske ca 5 min för den att ge sig men ibland kunde det sita i och ta timmar innan jag var någolunda kontaktbar igen..

Både panikattackerna och ångesten lever jag med ännu, men mer sällan och betydligt miladare och oftast mer hanterbara.. Sen är det oftast på kvällen/natten när jag är ensam som de kommer.. Ibland kan de krypa på mig på dagen lr tidig kväll då jag är bland folk men då är det oftast i en situation som jag inte klarat ta mig ifrån så jag kan hindra den att komma, för situationer som gör mig obekväma framkallar ångesten som i sin tur ger mig panik, så situationer som gör mig obekväm försöker jag oftast dra mig ifrån men ibaland går inte det tyvärr och då krasar allt

//-SGB

Åter igen som vanligt är jag sömnlös..

Lr jag brukar somna men vanka efter va 2-3 timmar och sedan ligga vaken 3-5 timmar innan jag klarar somna om för att bara få sova 1-2 timmar innan jag ska upp och jobba...

Det är ganska jobbigt faktikst.. Men ska till läkaren igen denna veckan och troligen få något som hjälper mig sova igen..

Hade jag bara vaknat vanligt hade det säkert inte varit problem att somna om men jag vaknar i ren panik om nätterna och kan vara skräckslagen...

Jag är ALLTID stressad också därav att jag inte klarar varvaner så jag somnar ordentligt och därav min panik 

//-SGB

Från 4 års åldern framtills 9 årsåldern vart jag sexuellt uttnyttjad av min styvfar..

Jag minns hur han allt började och alla hans mutor..

Och som 13 åring vart jag våldtagen av en kompis, eller efter det har han inte varit min kompis..

Våldtäckten fick mig att se på mig själv på ett helt annat viss, de sänkte mig till botten och allt som heter självförtroende och självkänsla försvann.. Jag trodde tillslut att jag inte var värd något och att det enda jag dög till var att knulla..

Detta skulle bli början på ett missbruk...

Början på ett sexmissbruk...

Sex var aldrig för mig något fint lr något man tyckte om att ha... Sex för mig var ett sätt att få bekräftelse, kärlek och makt..

Jag gav pojkarna sex mot att jag fick kärlek och bekräftelse att jag dög till något... Samtidigt fick jag makt för det var jag som bestämde...

Jag trodde sex var det enda jag dög till och att jag inte var värd kärlek.. För jag var smutsig och trasig... 

Jag använde sex för att få bekräftelse på att jag var bra til något och då skulle jag också va bäst på det..

Jag uttytjade många för att jag skulle få min bekräftelse och makt... 

Jag kunde nästan tillslut göra allt bara för att få denna bekräftelsen... Och allt var en ond cirkel..

Jag gav dom sex dom gav mig bekräftelse...

Vid 19 årsåldern traff jag sedan personen som skulle bryta den onda cirkeln, personen jag skulle leva ett normalt liv med i 2 år... 

Början i vårt förhållande hade jag mitt missbruk och jag trodde allt var om sex, men tillsut lyckades han vissa mig att jag inte behövde ge han sex för att jag skulle få bekräftelse...

Han var den som fick mig ur cirkeln..

Jag fick en annan syn på sex så det vart något jag började dra mig ifrån istället....

Det började bli något äckligt som jag kände mig tvingad till att ha tillslut...

I mitt senaste förhållande var jag ofta tvungen att ha sex mot min vilja.. Han tvingade sig på mig när jag inte ville ha sex med han... Tillslut gav jag upp med mitt motstånd.. Jag intalade mig själv att om jag låt han få som han ville skulle jag slippa allt tjaffs ikväll..

Personen som jag nu var tillsammans med misshandlade mig psykiskt och våldtog mig.. Jag började göra allt för att undgå en komflikt...

Denna personen gav mig en helt ny syn på sex igen.. De fortsatte att vara något äckligt men jag började nu också få svårt att någon av de manliga könet vidrörde mig, även om det bara var en hand på axel..

//-SGB

Jag har inte sovit enhel natt på över ett år!

Jag vaknar alltid i panik flera gånger om på natten av rädsla

Rädslan från alla minnne som kommer tillbaka i drömarna ska vara sanna då jag vaknar.. att jag aldrig klarade sluta med drickandet och att jag aldrig tog mig ur några av de missbruk jag skapade i mitt liv

Rädlan av att misslyckas. den är störst

De senaste månaaderna har sömnen blirvit dåligare, jag sover typ inget

Lr ka somnar och sover 2-3 timmar sedan vaknar jag och då kan dte ta flera timmar innann jag somnar igen

Men ändå är jag ganska pigg för det, förutom idag, idag har jag slitit som ett djur på jobbet så energi nivån är lika med noll idag, så idag hoppas jag på att sömnen blir lite bättre än vanligt

Over and out

//- SGB

Mitt liv kunde ha börjat bättre lr de första 4 åren var ju bra men sedan skulle allt förändras!

Alkoholen skulle förstöra ALLT

Min barndom bestod av en ständigt berusad styvfar, en pappa som var helg alkolist och en mamma som ständigt jobbade och inte var hemma för att se vad hennes barn vart utsatt för... men de skulle sätta djupa spår i mitt liv.

Jag var 4 år första gången jag vart sexuelltutnyttjad av min styvfar... Men det skulle ta yttligare 8 år innan någon fick reda på det... Och då skulle ingen tro mig...

Jag var 11år första gången jag själv hade min riktiga fylla. Innan dess hade ja bara smakat lite på det mesta

Vid 12årsåldern började jag vissa tecken på depression som sedan skulle leda till att jag själv började utveckla alkolism.

Jag umgicks inte med de i min egen ålder utan helst med de som var minst 3 år äldre. Jag struntade ofta i skolan för att istället hänga med mina kompisar och dricka öl och hembränt. 

På helgerna ljög jag ihop historier för mamma att jag skulle sova hos olika kompisar, men egentlign festade jag och drack mig redlös för att kunna glömma allt.

Så såg det ut tills en dag... då allt spårade ut totalt...

Då var jag 13år! 

Jag tror det var en onsdag... Vi satt och drack dåligt hembränt... Och som många gånger förr hade jag druckit för mycket... 

Jag minns inte allt och det är jag glad för men jag minns det som jag ALDRIG trodde skulle hända mig då

Jag minns hur jag vaknade upp efter att ha deckat.. Utan kläder... med min då allra bästa kompis ovanför mig.. 

Jag minns att jag inte fick ur mig ett enda ord då jag såg han men tillslut orkade lyfta mina armar och knuffa bort han...

Jag vet inte än idag hur länge han hade hållt på... Men det skulle inte ta lång tid innan jag fattade vad han hade gjort mit mig...

Samma kväll försökte jag hänga mig själv men jag misslyckades...

Efter misslyckandet med mitt självmord började ALLT rasa för mig... Min depression vart värre men någonstanns i allt hade jag den kvällen skrämt mig själv så mycket att jag slutade dricka och började sköta skolan så gott jag kunde... Men jag vart mer och mer deprimerad och började få väldiga problem med att sova och jag började utveckla ett självskadebeteende...

Detta skulle bara vara början på mitt liv!

//-SGB