Mina inlägg kommer hoppa lite fram och tillbaka med saker från min uppväxt så kan hända det blir rörigt!

Mitt självskadebeteende vart som värst vid 16 års åldern..

Mitt självskadebeteende bestod av att misshandla mig själv genom slag..

Jag kunde ge mig själv knytnäveslag i ansiktet och ibland slog jag i väggar och olika saker så jag bröt fingrar och spräckte knogar..

Det var ändå ganska lätt att dölja mitt självskadebeteende.. när jag kom med blåtiror och svullet ansikte så hade jag alltid bortförklaringar som att jag hade slagit i sängramen då jag sovit oroligt lr att jag hade busat med småbrorserna och de hade råkat skalla mig etc..

Någongång provade jag mig på att skära mig i armarna, jag skar aldrig något speciellt djup så idag syns det inte, och det är jag glad för idag.. Detta med att skära sig var inte "min grej" jag kunde inte "uppnå min smärta" med det, jag fick inte ut det jag behövde på samma viss som jag fick av att slå mig själv gul och blå...

Känslan då en spräckte knogarna eller då fingrarna bröts minns jag väl, då kunde jag åter igen börja andas lite mer normalt, då hade jag oftast klarat flytta smärtan som skrek inom mig till in händer och jag fick en anledning till smärta som jag själv begrep mig på... 

När smärtan började bulta i händerna istället kändes det som en lättnad inuti bröstet, paniken och ångesten släppte delvis och jag vart åter människa för ett litet tag...

Jag hade också ständig ångest över allt jag gjorde och över vem jag själv var..

Ångesten finns kvar än idag men idag klarar jag hantera den någolunda...

Ångesten finns det egentligen inte så mycket att berätta om, mer än att det var den som utbröt min paniken, jag kunde välda ifrån att vara hur glad som helst till att bli panikslagen och bara ramla ihop och sluta mig så det inte gick få någon vidare kontakt med mig förän den västa paniken lagt sig..

Ibland tod det bara kanske ca 5 min för den att ge sig men ibland kunde det sita i och ta timmar innan jag var någolunda kontaktbar igen..

Både panikattackerna och ångesten lever jag med ännu, men mer sällan och betydligt miladare och oftast mer hanterbara.. Sen är det oftast på kvällen/natten när jag är ensam som de kommer.. Ibland kan de krypa på mig på dagen lr tidig kväll då jag är bland folk men då är det oftast i en situation som jag inte klarat ta mig ifrån så jag kan hindra den att komma, för situationer som gör mig obekväma framkallar ångesten som i sin tur ger mig panik, så situationer som gör mig obekväm försöker jag oftast dra mig ifrån men ibaland går inte det tyvärr och då krasar allt

//-SGB